Gumma-vännen, "hatt-mannekäng"

Allt råkar man ut för, som att fotas med olika mössor på. Fotografen ska minsann skynda på om hon ska hinna få en bild eller två. Så har då en helg gått igen, allt går så fort att t.o.m tiden lider. Söndagen var alltid lite deppig förut då man sku på jobb igen på måndag, och det sitter liksom i. En diffus känsla av spänning inför ny vecka. Ändå gillade jag mitt jobb, människorelationerna, ståhejet. Nuförtiden känns det mest som en sorg, att vara arbetsoförmögen p.g.a olika sjukdomar. Det är sånt man inte förstår medan man e frisk. Som tur är så har jag ändå ett ställe där jag kan "rycka in som extra" ibland, det är helt underbart! Att ännu nån gång få känna sig viktig och kanske t.o.m höra att man "är bra". Att nån behöver en, att man duger och kan något. Så har jag ju "gumma-vännen" i närheten och vi e ena verkliga polare.