BARNDOMSTID

oNär jag var liten för rätt länge sedan, var det kutym att barnen inte skulle synas eller höras för mycket. Barn var inte "folk" utan små varelser som lydde helt under föräldrarnas livsstil och deras seder och bruk. Viktigt var att inte visa känslor, det kunde förstöra barnet, göra det bortskämt och högmodigt. Så det rådde en konstig stämning av "icke-tillhörande flocken" som dagens barn tack och lov inte behöver känna av. Nästan så det gått för långt åt andra hållet tycker man ibland, när det tar en halv timme i butiken innan 3-åringen bestämt vilken joghurt man ska handla.- Jag minns en gång då jag sku överraska mamma med städning och ommöblering, intresset för nåt sorts "stylande" hade väckts. Så efter grundstädning möblerade jag om, plockade ihop prydnadssaker i grupper, så dom inte alla stod på en rak linje i bokhyllan.En del blommor flyttade jag bort från fönsterbräden och blandade in dom med övrig rekvisita, gardiner drogs längre ut mot sidorna osv. Oj så stolt jag var! Det blev så mysigt och personligt tyckte jag! Men ve och fasa, det tyckte inte mina föräldrar!! Sätt genast tillbaka allt som det varit! - Det var i slutet på 60-talet. Mina föräldrar var helt OK, dom var som dom flesta andra den tiden. Hur mycket av detta har man månne fört med sig till sina egna ungar? Och vad nytt har man ändå kanske lärt av självaste livet? Who knows.