"Om du frågar mej varför jag slår mej ner i skogen på berget,och jag ler och är tyst,
och också min själ förblir tyst och stilla;
den lever i den andra världen som ingen äger.
Där persikoträden blommar.
Där vattnet flyter fram." LI PO (701-762)
Hösten annalkas. Stormvindar börjat tjuta, mörkret börjar falla. Efter en tung dag med världens huvudvärk som jag nästan trodde skulle "ta mej" idag så släppte eländet mot kvällskvisten. Då fick skogen besök av mej igen. Såå vackert, lugnt trots blåsten, underbara skog! Skogen är min bästa vän som bevarar mina hemligheter om jag sådana har. Den här tiden får man plocka i andras fotspår men det är bra. De bär som dom lämnat kvar till mej, som jag kallar "rippeet" är stora och fina. Om jag vore "jag" så skulle jag nu börja sova ute på balkongen om nätterna. Det gjorde jag i tiderna på Strandgatan. Lyssnade på höststormarna de sövande, då vågorna piskades upp längs vågbrytaren. Båtar gled i land med sina vackra lanternor. Känslan av "litenhet i trygghet", precis som i skogarna ger frid i själen på ett härligt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar