Willson spanar bort mot ingenting, vad månne han tänker i sitt lilla huvud? Ute köldgrader och rimfrost, kulet och mörkt. Vet vi om hur skönt vi har det i stuguvärmen? Pratade med den äldsta av "mina flickor" idag. Av nån underlig anledning var det så underbart ljuvligt att höra hennes röst, just idag, att jag t.o.m lipade en skvätt efteråt. Det var som om hon hade varit här, i stugan. Nu när det har varit svininfluensa i farten, mycket nära så har man varit så orolig och maktlös. Vi kan inte hjälpa våra nära och kära om vi så skulle ta ner månen. Dom klarar sej, det har dom alltid gjort, utan något extra inslag från mej, men ju äldre man blir desto närmare kommer dom på nåt sätt. Eller är det så arr man själv börjar behöva dom. Varje människa är så unik, så viktig! Post nubila Phoebus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar