Inredningsoasen Kasvihuoneilmiö i Nummi.

Första gången jag steg in i denna inrednings-oas höll jag på att tappa ögonen rent ut sagt. Min man sa att mina ögon blev bara större och större, till runda klot. Omöjligt att med en enkel kamera förmedla det man ser. Tanken nu för tiden går främst till "vännin" däruppe, hon borde komma hit, med lastbil. Eller kanske bäst ändå att hon inte gör det, åtminstone för plånboken.
Själv har jag många spärrar i vägen, som platsbrist, tidsbrist och penningsbrist. Man rusar runt ett par varv, suckande, medan hjärtat slår dubbla slag. Sen tar man en kaffe med hembakt munk, tittar sej runt på allt det estetiska man bara sett på bild, eller film, besöker toan, tvättar händerna och åker vidare. Tänker att "nästa gång....då ska jag stanna längre, då kanske jag har vunnit på lotto eller ärvt nån släkting i Amerika som inte finns". Kolla barnens "bollhav", ett hav av mjukisdjur! Hittade ett sprillans nytt ABC på hemvägen från Hfors, nånstans efter tredje eller fjärde tunneln (det var kolmörkt ute), det var också en maxibyggnad med små rara inrednings-attiraljer. Julen på kommande men tyvärr, vi hoppas på bättre tider en annan gång.

BLOMSTERFONDEN-KOTTBY.

Så har vi då varit till Kottby och hälsat på Mor och Far. Alltid underbart att se dom, som att komma hem. Det värsta är att det blir så kort, så oerhört uppslitande i hjärtat att svänga bilen och åka därifrån igen. Jag har tidigare skrivit om den där känslan att "alltid vara på fel ställe", var man än befinner sig. Fammo sa att "varför kan inte alla bo nära varandra, så man kunde slinka in hur som haver?" Det måste vara hårt för dom, gamlingarna som varit vana att resa och röra på sig mera än många andra någonsin gjort, att plötsligt bli sittande på ett och samma ställe och försöka acceptera att åldern tar ut sin rätt. Det känns som igår när dom åkte till England, när dom skidade i Lappland, simmade flera gånger om dagen på villan i Kärpe, besökte Lurens sommarteater eller Lilla Teatern i Hfors mm mm. Fammo har "sticklat upp" hela raden med foton av barn, barnbarn och barnbarnsbarn, sin egen mor och morföräldrarna, som jag skrev om igår. Det går inte att med ord beskriva de upplevelser jag haft med dom kära svärföräldrarna!

TREVLIG LILLA-JUL från KIMITO!

"Lyckan är bara en sida av kärleken. Att älska är också att lida. Det är kärlekens mysterium, dess skönhet och dess mörker". - Walter Trobisch-

Lilla Jul i Kimito. Ljus, lyktor och gran! Brasa och allt utom vita snödrivor. Vi ska just åka iväg och tända ljus på Kalle och Ida Funcks grav. De var min svärmors morföräldrar, de som bodde här på "våran backe", som svärmor växte upp hos. Deras grav får agera den minnesplats där jag i mån av möjlighet hedrar minnet av alla dom kära som inte längre finns ibland oss.

Hemma vid stugan brinner jule-ljus för lilla-julen, för alla nära och kära som jag har. Just nu är det den allra minsta lilla "gumma-vännen", som jag skämtsamt kallar Cierra el Kiara tills hon får ett eget namn, som starkast finns i mina tankar. Hon den lilla kraken som blir en månad i morgon är sjuk, men väl omhändertagen blir hon nog frisk snart. Telepatiskt sänder jag varma hälsningar till henne och hela familjen: Tsemppiä! Hälsar till alla andra med TREVLIG LILLA-JUL!!!

KIMITO here we come!

Vi kom till en glad och varm överraskning. Nännen Bea hade hämtat en klädd, söt julgran, limpa och kaka före vi kom. De väntade oss på terassen. Det kändes såå underbart välkomnande, att bli mottagen så omtänksamt! Senare kom hon själv på en kaffekopp, Tack Bea! Alla är inte friska i min familj, så humöret inte på topp men vänners omtanke värmer alltid. Mitt hjärta är fullt av kärlek för de mina och jag ser fram mot en ljusare lilla-jul i morgon. Kram dit upp till alla nära och kära från ett regnigt och blåsigt Kimito, med julgran!!!

Barnbarn n:o 4 fyller 1 år. GRATTIS LILLA VÄN!!

Ur boken: Barns tankar om BARN.

" Om babysen gärna vill ha en blå napp och föräldrarna BARA vill köpa en röd till den så kan bebisen få skador på hjärnan". "Föräldrarna börjar skälla när barnen blir lika kloka som de". "Om man råkar välta omkull ett glas saft blir mamma och pappa skitarga. Det har jag testat varenda gång". -Barn är ljuvliga, både mindre och större barn. Dagens födelsedags-älskling lär nog inte ha så många tankar kring sina föräldrars "liv och leverne", hon är trygg och högt älskad av dom och sina stora systrar. För att inte tala om mommo! Mommo har ett halsband med inskription: Fem rara barnbarn. Lycklig mormor. Såå sant som det är sagt, love them all!

Det DRAR IHOP SIG till lilla-jul!

Åtminstone på Madicken's, fotona "lånade" därifrån. Våra grannar har också börjat hissa upp kaskader av julbelysning, båd' in å ut. Man kan lätt få en föreställning om att människorna därinne lever superlyckliga liv, det bara strålar av HAPPINESS! Börjar likna Broadway minst. Om jag verkar sarkastisk eller ironisk nu så har ni fel kära vänner! Stämningen är som luften i en ballong. Om man har den är man uppfylld. Om man inte har den är man tom. Jag är tacksam för det jag får vara med om idag. Det bidrar till skönheten i min levnads väv.

I morgon får jag åka till mitt lilla barnbarn som fyller 1 år! Hi, hi vilken ålder! TÄNK, hon har hela livet framför sig och det värmer mormors hjärta. Och lilla-julen i Kimito hägrar. Må alla dom små få vara friska nu och föräldrarna starka! Så kan jag få pyssla om mina kära svärföräldrar ett tag. Kanske någon t.o.m pysslar om lilla mej i sin tur, I'll hope so!

Många små ting väger mera än stora!

Bloggbilderna, nya sådana lyser med sin frånvaro. Må det vara så att gumman bakom skärmen har fastnat på "annan sida" (FB) och tiden är en flod som flödar. Dom flesta människor är väl helt uppfyllda av julbestyr, utom jag. Julafton för två pers å en liten Willson blir det välan. Kanske jag hittar inspis i Kimito (Löytöhalli, tomtar och troll).

Men dessa två vita krukblomster sänder jag en varm hälsning till Inga och Roger! Gammal vänskap rostar aldrig, nej dylikt kan inte mätas i euron. Tack för att ni finns. Carpe Diem!

Kärleken har hundra mål!

Mina känslor är alltid med mig. De styr mitt beteende. De speglar mina attityder. De ger mig en vink om min närhet till dagen som är och en vision om morgondagen. -Nu har jag varit hos Gumma-vännen och fått bekräftat att "kyllä se siitä". Babyn har vuxit några millimeter, finemang! På torsdag "kollar jag läget" hos andra dottern och hennes döttrar, på fredag åker jag med min andra hälft då till Kimito. Borde det inte vara under kontroll då, menar med känslor, styrande och ställande i mitt lilla hjärnkontor, hi, hi! På kort tid hinner man mycket, bara man kommer iväg. Undrar bara när jag får sätta mej ner i gungstolen (som inte finns) och bara räkna maskorna på sticksömmen? Ett, två, tre, fyra, fem........Men inte ännu! Jag ska leva först! Kram ti alla och spec ti Madicken's som gjorde mej helare! PÅ bilderna Kasnäs, Kimito kyrka och Blomsterfonden, Kottby.

Idag sken solen så jag "hoppade ut ur mörkret".

Mitt "moln på himlen" just nu är att lilla Gumma-vännen e sjuk å har feber sen flera dagar tillbaka. Jag längtar så efter dom små men låter dom vara ifred och håller tummarna för hela familjen! Hoppas att lilla babyn å föräldrarna klarar sej undan sjukorna. Nästa vecka fyller ena "småttan" ett helt år. Så jag och bisin hittade en present till henne idag, men det får vara en hemlis, man vet ju inte om dom små är så "up to date" att dom läser bloggar redan i den åldern. Nästa vecka åker vi till Kimito en sväng, med tyngdpunkt på gamlingarna i Kottby. Då vägen är så lång annars också så tar man två flugor i en smäll. Dom kära gamlingarna Mamma och Pappa blir så åsidosatta från vårt håll p.g.a det långa avståndet, så synd så synd. Men nu får vi snart se dom igen om allt går enligt planerna. Konstigt fenomen efter svininfluensa-vaccinet. Jag får feber om och om igen, sjuk hals och förkylningssymtom, så e det borta igen någon dag. Har hållit på sådär nu från och till. Har Isnäs-honung och Finnrexin i omlopp konstant hela tiden.

Happiness is something to love, something to do and something to hope for.

Kampen för att upprätthålla skenet, eller vad man nu vill kalla den smygande perfektionismen, berövar oss all energi. -Så sa Robin Whorthington.

Skrev redan tidigare om "identitetskris". Är det månne oron i dessa svininflu-tider som tar på humöret eller den stundande julen? Who knows, min energi lyser med sin frånvaro. Djupt inom mej finns en glad och hurtig Stina som har ett stort barnasinne, mycket humor och värme. Någonting har bara "satt sig på" och försöker förinta det rätta jaget. Men snart, en vacker dag så hoppar jag fram! Kära vänner ta hand om varandra! Se stjärnorna på himmelen!

Återseende med en gammal vän, Annika, på MADICKEN'S.

Kunde ju inte börja sätta in bild på vännen Annika genast då vi återsåg varandra efter en lång paus, så Sara, praktikant på Madicken's fotade mej i stället. Ingen julprydnad precis, men jag rätt och slätt. Vi pratade senare om botox, silicon etc med Sara och Jojo och konstaterade att hur trött man än sku vara på "mitt lilla fejs och jag" så vill vi nog vara dom vi är. "Fast litet botox inte skulle vara så dumt (i min ålder) samt lite åtstramningar här och där, kors och tvärs kanske skulle vara på sin plats. Men så åter kom tankarna in på att fusk skulle det vara, mest att narra sig själv. Men till alla er som prövat; vad vet man, kanske en vacker dag men inte nu och inte i nästa vecka. Hellre skulle jag köpa en mönkijä, eller vad dom nu heter.

Annika kom som på beställning! Härligt att hon är hemma igen och till råga på allt så for hon iväg och kopierade 300 julreklamblad för Madicken's som hon sen delade ut. Fint gjort, genast i arbeit, som A brukar säga. Nu hoppar jag över till FB, sen i snarkofagen.

Idag kontakt med ett par vänner som följer min blogg, dock utan att lämna spår efter sig, det driver mej att fortsätta skrivandet tills vidare.

Det känns som jag sku gå igenom nån sorts identitetskris, som dom här bilderna får symbolisera. Den första min rock från Gina Tricot betyder här, nu och framåt. Ett svagt och förmånligt sätt att litet "hänga med". Vad som döljer sig innom rocken (då jag är där) kan vara kraftigt varierande, allt från en i själen "evigt ung" till en gammal förklädd fjolla. Rocken är skrynklig men jag själv ännu mera. Den känns skön och täckande att kura ihop sig i, i den kalla världen. Den liksom omfamnar mej då jag går ut.

Bild ett har en stark dragningskraft på mej. Där och just där vill jag fira jul! Ett stearinljus på bordet, eld i spisen och snörikt yrväder till utedasset, wau! Natures gift with blessing! Litet kämpande , eller mycket i denna atmosfär skulle vara en salig stress jämfört med nutidens jäkt. Om jag har levat förut, för 150 år sen så måste jag ha varit lycklig. ja, detta var en story om Gina Tricot och jag tror inte saken skulle ändras nämnvärt fast det skulle vara Odd Molly eller Guess.

Nu jäklar anamma har man feber å flunssa åter!

Fjärilar i magen, kliande nos och feber. Just när jag vistars med ALLA barnbarnen! Men vem smittar vem, hoppas inte jag (som nu annars ofta tar all skuld på mej här i världen). Så det blir inget Madicken's i morgon, vännen Agneta får vänta ett tag.

Tack Bea i B för dina ord och för....ja, du vet! Du e då en snäller kompis! Jag ska minnas dej i mitt testamente, höll jag på att skriva. Menar att då du kommer upp ska vi göra nåt kul i Smedsby på Agnesvägen!

Hoppas få vakna upp frisk och kry i morgon, längtar så ut bland folket! Kära vänner sköt om er och tvätta händerna!!

Barn-bloggen fortsätter.....

Varit och farit.....så är det då lugnt, stilla och återställt hemma! Men roligt var det att ha här "småttorna" ett veckoslut. Vi hann nog inte med någonting extra, bara äta, byta blöjor, äta, sova ute och åter äta något. Är det månne med små flickor så att vägen till deras hjärtan går genom magen? Åtminstone lösgodiset smakar och plättar med blåbär och glass.

Ute mörkt, vått och slaskigt. Kan tänka mej att det börjar vara rusning i affärerna den här årstiden. Så det har varit rent av en stor fröjd att stanna hemma med dom mest underbara människor man kan tänka-barnbarnen!

ÅTTA TIMMAR TILL, SEN KOMMER 3 BARNBARN!

Några timmar till så är dom här, tre av mina rara barnbarn! Dom som bor längst bort, dom två äldsta och nummer fyra i skaran av fem. Dom två andra töserna, Gumma-vännen och hennes lilla babysyster besökte vi ikväll, min man och jag. Just nu -NO PROBLEM-! Jag har ett vackert halsband med texten: "fem rara barnbarn, lycklig mormor". Den uppblåsbara stora gästsängen är bäddad, ren och fräsch, min man har tänt en stjärna i flickornas rum redan. Den ska lysa för dom hela tiden dom är här. Välkomna mina små "NYCKELPIGOR"!

Paniken börjar växa till sig- JULKLAPPSTIDER!

Kära läsare sku det vara lättare det här med julen om man hade en fullspäckad plånbok, säg det ni som har!? Att bara gå in i vilken butik som helst, kolla läget litegrann och säga; DEN DÄR TAR JAG OCH DEN DÄR, TACK! Sen fortsätta till nästa affär och handla vidare, precis det man av hjärtat önskade man kunde. Det är många nu som står mitt hjärta nära, som jag ville ta ner månen åt, om jag förmådde. Kanske man borde dra åstad, till Kimitoön och sända ett textmeddelande med orden "Jag älskar dej och dej och dej och dej och dej........och jag önskar er alla en riktigt GOD JUL!" Komma hem i början på nyåret som om ingenting varit. Om jag hade ett jättestort kök och några nätta sovrum extra så skulle jag kalla på dom alla, dela ut presentkort och ta hand om barnbarna medan föräldrarna shoppar (på julannandag, efter all god mat). Sen skulle jag själv åka in med dom större barnbarnen och shoppa med dom och gå på Mc Donalds mellan varven. Ja, som sagt, paniken börjar ta form nu, efter att jag snusade på i stan häromdan. Hoppas tomtarna hämtar deras önskelistor till mej, det skulle vara "förlösande" för en mormor må jag säga!

Med svininfluensavaccin i kroppen, plus den vanliga influ.sprutan.

Så är det då undanstökat och färdigt funderat! Ett stick i ena armen, ett till i andra. Aningen mörbultad feeling, litet durrig i hjärnkontoret (utöver det vanliga) men ingen feber ännu i alla fall. Kanske, med god tur har jag glömt hela grejen i morgon. I alla fall känns det "rätt" mot de mina och Madicken's gang, där jag ändå spökar. Nallen ovan fick jag av min man i nåt skede, tror det var "iställetförblomma" till en operation. Jag "använder mej av den som teddybjörnen Fredriksson, Jansson hette han". -Nej nu jäklar, nu går jag i säng!

En mörk och dyster, snölös måndag.

Som om något sku fattas, som inte går att peka på direkt. Antagligen litet nere för att jag ska vaccinera mej mot svin-influensan i morgon och inte vet något om följderna. Blir jag sjuk i feber och frossa, sängliggande ett dygn? Varför är man rädd för att ta på sig en "sjuka" när man vet att man på det sättet slipper undan en mycket större och allvarligare grej. När man åker utomlands tar man gladeligen emot dom obligatoriska vaccinerna som fordras, utan att ifrågasätta "ingredienserna" i dom sprutorna. Men den polemik och alla debatter gällande detta aktuella vaccin har varit omdebatterat till max nu i veckor, vägts och mätts från alla håll och kanter så man vill spy. Vi lever här och nu med vad som komma skall, eller inte komma. Rent etiskt borde man väl då känna sig nöjd och glad över att inte sen kunna betraktas som smittobärare, med tanke på nära och kära små barnbarn, eller någon medmänniska över huvudtaget. Så kära läsare; "kiinni rokotteeseen kuin sika limppuun, sikainflu-aikaan".